diddi

Det vill nog dom flesta, även jag, och jag är på god väg, bara det känns som en slags frihet!

Det är möjligt att jag skulle behöva starkare muskler ibland men det andra vet i fan om jag är så intresserad av... Jag tror att jag hade sett ganska rolig ut! Hahahaha! Fan vad jobbigt det hade blivit om jag, imorgon, vaknade upp och förvandlats till en man... En sak är i alla fall säker: Jag hade blivit en sittkissare!!! Moaaahahahaha! (skrattar i min ensamhet)

Tack för idag!

Besvikelse är en känsla jag varit van vid sen jag var liten. Jag är besviken på många människor som fanns i mitt liv som barn, men framför allt är jag besviken på mina föräldrar. Jag kan inte tänka på min barndom som lycklig utan mer som annorlunda och väldigt ensam. Det är jobbigt att tänka på men idag är skillnaden total, jag har börjat lära mig att acceptera att det var som det var, för jag kan inte förändra någonting nu. Idag vet jag att det inte var mig det var fel på. Det var omständigheterna. Jag har långt kvar till full tillfrisknad men jag vet att jag är på rätt väg, det är skönt. Jag har fina människor omkring mig och jag har en speciell vän som finns för mig, alltid. Det är jag tacksam för! Vad andra tycker och tänker bryr jag mig inte om. Jag har valt att göra det jag känner är bäst för mig. Jag känner mig lugn i det beslutet. 

"Jag behöver inte längre vara beroende av min egen vacklande vilja"

Tack för idag!

Jag blir knas på folk som tvunget måste skvallra, tissla och tassla! Jag begriper inte mig på dom som lägger ner massor av energi på att bry sig om vad andra gör och sen skvallra om det. Jösses! För tillfället är jag ett sånt skvallerobjekt. Nu kan jag välja hur jag ska reagera på detta. Jag väljer att sucka, tänka på mitt egenvärde och önska dom ett långt lyckligt liv. Det känns bra! Men jag kan inte låta bli att undra hur andras liv kan va så jäkla intressanta? Hur kan mitt liv va så intressant? Jag är en egen individ med eget ansvar för mitt liv och jag träffar vem jag vill.

Jag har kanske lyckats få tillbaka en jäkligt god vän, en person som jag känner förstår mitt knasiga beteende och hjälper mig komma ner på jorden igen. Är det tabu? Inte vet jag, men en sak är klar, så länge jag mår bra finns det ingen anledning till förändring. Jag gör inget fel! Min planhalva är ren!

Tack!

Jag har sovit ganska dåligt dom senaste nätterna och det har verkligen satt sina spår i allt jag tagit mig för. Det känns som om huvudet är tomt. Jag är på dåligt humör och jag vill egentligen inte skriva nåt, för jag har ingen aning om vad jag ska skriva. Kan lika bra lägga ner...för idag. Jag hoppas att skrivglädjen kommer tillbaka nån gång...

Tack för väl valda ord och ett jäkligt gott argument och exempel till att ta det lugnt med alkoholen på Valborg! Det gläder mig att det finns människor som du! Stor Kram till dig!

Jag är riktigt trött ikväll, det har varit en tuff dag på jobbet, mina fötter värker mm... Men det gör mig ingenting! Jag har haft en härlig helg så den har jag levt på idag. Inget har kunnat knäcka mig idag, det är så skönt! Håller min motvind på att vända? Det känns så! Jag är glad för det och jag tänker leva i det, fullt ut, så länge det varar.

Det har lagt sig ett bra lugn i min kropp. Det har känts så ganska länge nu, med undantag för en och annan dipp, det är riktigt bra. Den största förändring jag själv gjort är egentligen bara att jag tvingat mig själv att tänka annorlunda. Jag får fortfarande tvinga mig till annorlunda tänk men det kommer mer naturligt ändå. Jag klarar av så mycket mer än jag länge trott och jag är värd endast det bästa. Jag tänker inte ta mer skit!

Tack för idag!

Denna helgen har varit lite hektisk... Vi har haft kalas för Melissa, hon fyller fyra år i morgon. Det var trevligt men det blev ganska kaosartat som vanligt. Men det blev ett bra kalas för Melissa och hon verkar helnöjd så det känns ok trots allt.

För övrigt känns det som om jag traskar runt i gyttja eller åtminståne i stark motvind. Allt känns jobbigt. Jag har inte mycket planerat för veckan som kommer men jag blir nästan helt slut i hjärnan när jag tänker på den. Det kan bero på att jag ska jobba morgonskift och jag vet hur satans trött jag är på eftermiddan när jag kommer hem. Då får jag ofta dåligt samvete för att jag inte orkar hitta på något med Melissa osv. Sen är cirkeln igång igen...

Men jag är stolt över mig själv. Jag klarade av en sak igår i samband med kalaset, som jag inte klarat av innan. Det är en stor bedrift och det var ångestladdat MEN jag klarade av det!!! Det tackar jag för!

Sängen ropar på mig! Sov gott!

Idag kan endast bli en OK-dag. Jag har ångest. Kan va ifrån mötet igår. Jag känner mig illa till mods och självkänslan är så låg att det nästan bara finns självförakt kvar. Det känns som om jag inte klarar av att gå till jobbet ens. Det är ett tag sen det var på det viset, vilket jag är glad för, men nu är det så igen och det känns jättejobbigt. Samtidigt som jag bara vill lägga mig ner med en kudde över huvudet vill jag springa ifrån mig själv. Fattar det inte. Antagligen har jag lite för mycket att tänka på just nu och det känns som om jag måste fatta ett par beslut, eller nåt. Annars kommer jag att hamna här igen. Det vill jag inte.

Jag vet om att det bara är jag som kan göra så att jag blir frisk, med hjälp av andra såklart, men det är jag som måste bestämma mig för hur jag vill ha mitt liv. Är det nu jag ska be till min högre kraft om hjälp till vägledning? Är det nu jag ska erkänna mina fels verkliga natur? Jag kan inte erkänna! Jag vill inte att det ska vara som det kanske är! Lever jag i en förnekelse? Det gör jag säkert, men än så länge är det det enda alternativet för mig, känns det som. Om jag får jämföra deppighet med ilska tror jag att jag föredrar att vara ilsken. Detta känns för tungt.

Jag ska strax göra mig klar för jobb och då ska jag passa på att slita av mig offerkoftan, om det går, för den är ful och sticks!

Jag går som i en tjock dimma, jag har lågt blodtryck som blivit lägre... Gör jag en hastig rörelse,om så bara med blicken, känner jag hjärtslagen ända ner i fötterna. Och så snurrar det i skallen. Suck! Vill bara gå och lägga mig. Jag orkar inget. Har varit ute på en liten promenad för att få upp pulsen lite men det gick sådär.

Känner Du igen Dig!? Ge mig råd på bot...

Jag har känt mig riktigt positiv denna långlediga helg. Jag har träffat min biologiska lillebror och suttit med honom och pratat lite om gamla minnen från när vi var små och om människor som fanns runt omkring oss då. Det var helt underbart! Jag tycker det är så härligt att se honom, han är en väldigt fin och härlig ung man! Hoppas inte det dröjer för länge till nästa gång vi ses...

Vi har även varit iväg på två olika ställen och käkat påskmat... Fan, jag har ätit så det är knappt klokt. Men men...det var gott!

Ska gå och natta mig nu, Melissa sover i soffan så jag ska bara bära in henne i sängen först! Sov Gott!

1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 - vad står där?
1 stånd broccoli... (receptbok)

2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?
väggen

3. Vad var det senaste du såg på tv?
Robinson, dock ej hela...

4 . Utan att se efter, gissa vad klockan är.
halv tio ca

5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu?
hör på film...

6. När var du senast utomhus och vad gjorde du då?
Gick från bilen.

7. Vad tittade du på innan du började svara på den här undersökningen?
Facebook och Mias blogg.

8. Vad har du på dig?
Röda pyamasbyxor och vitt linne.

9. Drömde du något inatt? I så fall - vad?
Ja. Men det var för konstigt...

10. När skrattade du senast?
För en liten stund sen.

11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
Kakel (står i köket)

12. Har du sett något konstigt på sistone?
Ja, det har jag säkert...

13. Vad tycker du om den här utmaningen?
Vet inte riktigt...inte så svår.

14. Vilken var den senaste film du såg?
Tittar sällan på annat än barnfilm, Madagaskar kan det nog varit...

15. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa?
Ett bättre hem och allt min dotter pekar på...

16. Berätta något om dig själv som folk inte känner till.
Jag kan inte spela minigolf, jag blir förbannad när jag missar...

17. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara?
Jag vill att alla barn ska ha rätt till ett värdigt liv.

18. Tycker du om att dansa?
Ja, det är kul men jag ser nog rolig ut...

19. George Bush?
The only bush I trust is my own...

20-21. Vad skulle dina barn heta, pojke resp. flicka?
Melissa heter hon, pojke har jag ingen aning om...

22. Skulle du någonsin överväga att bo utomlands?
Kanske...

23. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten?
What took you so long...?

24. Vilka fyra personer vill du ska svara på de här frågorna?
Ska fundera på saken...
Amanda, Freja, Diddi och Anglinder

...för ditt inlägg! Ibland är det så jäkla svårt att hantera ilskan och ännu svårare att fatta var den kommer ifrån. Det krävs inte särskilt mycket för att jag ska gå i taket. Så har det inte varit innan. Då har jag bara blivit ledsen och slagit ännu mer på mig själv. Jag har aldrig tidigare tyckt att jag varit värd bättre, liksom. Nu för tiden reagerar jag och det med dunder o kanoner. Dom som råkar ut för mig kan inte ha det så lätt.... Men det blir bättre, det blir bättre... Det är förmodligen barnet/tonåringen i mig som gör sig påmind och vill ha min uppmärksamhet /medlidande.

Jag har bestämt mig för att börja ta min "Jag är Bra"-bok på allvar. Något måste hända! Jag går och väntar på någon form av uppenbarelse men det kan jag nog sluta med nu för den enda som kan göra mig frisk är jag. Jag har fattat det så nu jäklar ska jag hjälpa mig till ett bättre mående, utan ångest och självförakt... Ha, jag klarar detta, bättre än jag tror!!!

Stoooor Kraaaam!

Det känns suckigt idag. Fattar inte varför. Jag saknar Melissa! Känner mig lite ensam idag. Kan bero på att jag är det... Är det nu jag ska be till min "högre kraft"? Men vad ska jag be om? Jag har för dålig fantasi för att komma på vad jag ska säga. Jag kanske bara ska be om sinnesro... Det får räcka! Så länge...

Jag undrar varför jag tänker så intensivt på Fia. Det har trots allt gått några månader sen hennes bortgång men det är som om det inte blivit verkligt för mig förrän nu. Jag vill att hon ska vara vid liv. Full av liv, som hon alltid varit innan. Jag kan inte fatta att hon var så sjuk att hon dog av det. Jag kan inte fatta att hon är borta! Man ska inte dö mitt i livet, det är orättvist.

Jag tänker på min pappas tal efter när han säger att han var stor nog att komma ihåg när Sofia föddes och han fick en lillasyster och nu fick han uppleva hennes bortgång också... Det får bara inte hända!!! Jag kan inte hantera det! Jag går i sönder!!!

Igår kväll när jag hade lagt mig för att sova kom jag att tänka på min kära faster Sofia. Hon gick bort i november i fjol... Det är så jävla tragiskt för hon blev bara 48år gammal. Jag blir ledsen när jag tänker på det och jag blir ledsen när jag tänker på att det säkert fanns saker hon planerat att göra som hon aldrig hann med att göra. Det fanns säkert saker hennes familj velat dela med henne som de aldrig får lov att göra. Jag har svårt att ta till mig sånt som är så fruktansvärt. För mig känns inte döden som något naturligt, snarare som ett straff. Inte för den som dör utan för oss som blir kvar, eller i alla fall för mig. Vet inte var jag fått det ifrån men när jag tänker på Fia och hennes fruktansvärda sjukdom, som ledde till döden, känner jag skuld och skam. Det får jag nog lära mig att leva med för det känns inte som om jag kan bli av med den känslan. Det kan bero på att jag själv faktiskt har ett bra liv men att jag sällan uppskattar det. Jag vet inte. Känner mig lite deppig nu. Om nån har tips om hur man kan tänka i ett sånt här läge får ni gärna skriva det till mig! Alla tips är välkomna!

Jag saknar Dig Sofia! Jag vill att du ska komma tillbaka!

"We could be heroes, just for one day"!

Suck!

"Vi beslöt att lägga vår vilja och vårt liv i händerna på Gud, såsom vi uppfattade Gud."


Min första bön

Jag överlämnar hela mitt liv till dig,
O Gud, såsom jag uppfattar dig.
Jag har ställt till det när jag försökt sköta det själv.
Ta det du, alltihop, och styr det åt mig,
enligt din vilja och din plan.

(Ur 12 Step Prayers for A Way Out, sid 23)

Ja, jag fattar vad steg tre innebär men... Jag har läst om det i min bok och jag tycker att det låter vettigt. Kanske har jag redan gått igenom steg tre utan att jag varit riktigt medveten om det eller så är jag inte mottaglig för det här med Gud riktigt än. Jag vet inte. Jag gillade bönen. Det känns som om den stämmer bra in på mig. Jag skulle mer än gärna lämna över mitt liv till någon annan som kan sköta det bättre än jag. Eller kanske inte mitt liv utan mer mitt tänk och mina val här i livet.

Jag tycker själv att jag mår fan så mycket bättre nu än på länge, och jag har gjort det ett ganska bra tag nu. Jag möter fortfarande mörker och ångest men det styr mig inte på samma vis längre. Det är en befrielse att känna att jag faktiskt klarar av vardagen bra. Jag skäms inte över mig själv, inte så ofta i alla fall, och jag kan stå för att jag är jag.

Det där med att lämna över sitt liv och vilja i händerna på Gud känns för mycket för mig. Ska jag helt släppa taget och lämna över allt till en högre makt som jag inte har en aning om hur det kommer att förvalta det? Det hade känts lättare att lämna över till något mer konkret. Någon jag kan prata med. Eller är bön kommunikation med Gud? Vad ska jag be för? Hur ska jag göra? Det känns fånigt att tänka på att jag ska prata högt med någon som inte svarar... Fast det är väl det som är meningen, att jag ska hitta svaren själv, hos mig. Jag vet inte, jag spekulerar...

Jaja, jag tror att jag måste börja arbeta mer aktivt med stegen. Jag har kommit av mig ganska regält. Av någon konstig anledning har jag inte tyckt att det varit viktigt. Antagligen för att jag mått bra ett tag nu. Men jag tror att det är bra att arbeta mer aktivt då, när man är mer mottaglig för det. Jag ska åtminståne försöka...

Sov Gott!

Jag slog i huvudet idag så det svartnade för ögonen och när det ljusnat igen var jag helt groggy i pannan... Fy faaan vad ont det gjorde! Min stackars jobbarkompis blev helt knäckt, har aldrig sett honom så stressad någonsin. Det gör ont fortfarande...

Jag har en ensam fredakväll... Vet inte om jag tycker det är skönt eller inte. Men jag hade planerat att jag skulle blogga lite men det är som om inte hjärnan fungerar riktigt som den ska. Jag har inte en susning om vad jag ska skriva. Skrivkramp kallas det nog...

Jag läser mina vänners bloggar och tänker på dom istället. Mia, med sina underbart söta flickor och Hanna med sitt körkortstagande och bokläsande mfl. Det känns bäst just nu...

Imorgon ska jag och Melissa till lillsyrran så våra töser ska få leka. Det ska bli riktigt skoj! Hoppas solen skiner så vi kan va ute en stund. Dom som vet säger att det ska va nyttigt...

Kram på er!

Så otroligt lång en dag kan vara bara genom att stiga upp halv sju på morgonen... Man får riktigt anstränga sig för att ha nåt att göra så många timmar som en dag varar.  Jag och Melissa har förgyllt denna dag med barnprogram, massor med pussel, datasurfande, klädtvätt, soppromenad, lördagsgodisköp mm. Nu somnade hon i soffan... Det hade jag oxå behövt känner jag. Vet inte riktigt vad vi ska hitta på med ikväll. Har inte så stor lust att glo på melodifestivalen själv. Jag får se senare vad som händer. Är egentligen inte så intresserad av melodifestivalen alls.

När vi var ute på promenad tidigare idag tyckte jag att det kändes lite våraktigt i luften. Det var skönt att inte börja frysa direkt när man kommer utanför dörren. Det var riktigt skönt. Jag blev rofylld i kroppen.

Jag hade en liten dipp igårkväll. Vet inte riktigt varför. Eller jo, det vet jag nog... Det höll på att knäcka mig lite men på nåt vis lyckades jag mota bort det igen. Jag vet på ett ungefär hur jag ska göra när det blir så. Man kan ändra mående enkelt genom att tänka annorlunda. Om det inte är så att det är nåt extremt. Jag fastnar lätt i självömkan och ångest. Det vet jag om och är medveten om att om jag låter det hålla på ett tag blir det som en psykos. Helt sjukt! Men som sagt var lyckades jag mota bort det genom att ändra mitt tänk. Sen var jag otroligt trött oxå så det hade säkert en hel del med saken att göra.

Måste gå... Melissa ropar!

Hejsvejs!