diddi

Idag kan endast bli en OK-dag. Jag har ångest. Kan va ifrån mötet igår. Jag känner mig illa till mods och självkänslan är så låg att det nästan bara finns självförakt kvar. Det känns som om jag inte klarar av att gå till jobbet ens. Det är ett tag sen det var på det viset, vilket jag är glad för, men nu är det så igen och det känns jättejobbigt. Samtidigt som jag bara vill lägga mig ner med en kudde över huvudet vill jag springa ifrån mig själv. Fattar det inte. Antagligen har jag lite för mycket att tänka på just nu och det känns som om jag måste fatta ett par beslut, eller nåt. Annars kommer jag att hamna här igen. Det vill jag inte.

Jag vet om att det bara är jag som kan göra så att jag blir frisk, med hjälp av andra såklart, men det är jag som måste bestämma mig för hur jag vill ha mitt liv. Är det nu jag ska be till min högre kraft om hjälp till vägledning? Är det nu jag ska erkänna mina fels verkliga natur? Jag kan inte erkänna! Jag vill inte att det ska vara som det kanske är! Lever jag i en förnekelse? Det gör jag säkert, men än så länge är det det enda alternativet för mig, känns det som. Om jag får jämföra deppighet med ilska tror jag att jag föredrar att vara ilsken. Detta känns för tungt.

Jag ska strax göra mig klar för jobb och då ska jag passa på att slita av mig offerkoftan, om det går, för den är ful och sticks!