diddi

Igår kväll när jag hade lagt mig för att sova kom jag att tänka på min kära faster Sofia. Hon gick bort i november i fjol... Det är så jävla tragiskt för hon blev bara 48år gammal. Jag blir ledsen när jag tänker på det och jag blir ledsen när jag tänker på att det säkert fanns saker hon planerat att göra som hon aldrig hann med att göra. Det fanns säkert saker hennes familj velat dela med henne som de aldrig får lov att göra. Jag har svårt att ta till mig sånt som är så fruktansvärt. För mig känns inte döden som något naturligt, snarare som ett straff. Inte för den som dör utan för oss som blir kvar, eller i alla fall för mig. Vet inte var jag fått det ifrån men när jag tänker på Fia och hennes fruktansvärda sjukdom, som ledde till döden, känner jag skuld och skam. Det får jag nog lära mig att leva med för det känns inte som om jag kan bli av med den känslan. Det kan bero på att jag själv faktiskt har ett bra liv men att jag sällan uppskattar det. Jag vet inte. Känner mig lite deppig nu. Om nån har tips om hur man kan tänka i ett sånt här läge får ni gärna skriva det till mig! Alla tips är välkomna!

Jag saknar Dig Sofia! Jag vill att du ska komma tillbaka!

"We could be heroes, just for one day"!

Suck!