diddi

Jag mår mycket bättre nu! Jag är enormt tacksam för att det inte varade längre än det gjorde. Fy fan vad sjuk jag varit. Det är nästan så att jag kan gämföra det med förlossning... Detta var mycket värre, rent psykiskt, inte fysiskt. Jag var dock lika yr på lustgas då som jag var av feber nu. Helt galet! Men nu är det snart över...

Jag ska jobba imorgon. Plikten kallar! Jag var ju så jäkla korkad att jag gick till jobbet i måndags, i ren feberdimma(?). Så jag har provat på mitt nya jobb men jag vet i fan om det var nåt som gick in... Ska bli kul att se imorgon. Om inte annat vet jag att jag tyckte att det verkade riktigt intressant.

Idag har jag träffat min psykolog och det är alltid lika värdefullt. Så även idag. Jag är glad att jag har henne. Hon har så mycket kloka svar på mina lite knasiga frågor. Eller svar är det kanske inte. Det är nog mer teorier om allt möjligt. Mycket faller på plats liksom. Det känns så jäkla bra.

Trots allt känner jag mig väldigt positiv, fortfarande. Jag är förvånad faktiskt. Mitt liv har förvandlats till en "utmaning". Jag lär mig nya saker varje dag. Men framför allt har jag lärt mig att detta är mitt liv och det är jag som har ansvar för det. En självklarhet för de flesta, kanske. För mig är varje dag en ny utmaning med nya erfarenheter(JS). Allt är inte en dans på rosor (om man bortser från taggarna)...eller är det det? Man kanske dansar på rosor alltid, det är bara det att ibland råkar man trampa på en tagg... Hmmm, inte omöjligt! Kan det kanske va så att man måste ha en sån här jäkla dipp (fucking flue) för att börja uppskatta det man har som är topp? Jag väljer att tro på det! Det känns bra!

Nu ska jag snart köra och hämta hem två av dom som betyder allra mest för mig, lilla M och "stora" J! Haha! Sorry!!! Men du är inte liten...

Stor kram!