Det var som jag tänkte!
Svaren på mina prover var inget vidare bra. Jag hade ju hoppats på att få bli av med min medicin men så blev det inte. Jag har varit rysligt slarvig och det är därför det blivit så här. Men nu ska det bli andra bullar... Jag ska ta min medicin enligt ordination i ett halvår till så nu jävlar ska det fungera!
Jag har varit hos min terapeut idag. Det var nödvändigt! Det blev mycket idag, mycket känslor. Var ska jag göra av alla mina känslor? Det bubblar upp en massa känslor och tankar som jag inte riktigt vet var jag ska göra av. Det är svårt att hantera, det blir så mycket på samma gång. Samtidigt känner jag att det behöver komma upp till ytan och bearbetas så att jag kan gå vidare i livet utan missbruk och destruktiva beteenden. Jag vill inte hålla på som jag gjort i flera år. Jag vill bryta mönstret som får mig att hamna i dessa hemska svackor. Jag är på god väg men jag har massor kvar. Det finns så många "varför?" i mitt huvud som jag fömodligen aldrig kommer att få svar på. Det stör mig. Men vill jag verkligen veta varför jag behandlades konstigt som barn? Vill jag verkligen veta varför vuxna människor gjorde som dom gjorde? Min barndom känns som en enda lång sorg som tynger ner mig. Jag är ledsen för allt konstigt som hände. Jag är arg för att ingen såg. Jag fattade inte förrän långt senare att det inte stod rätt till hemma. Hur i helvete tänkte alla!? Jag var ett barn för fan!!! Rädd, ensam och frusen! Alltid! Det fanns aldrig någon för mig, jag gjorde allting själv! Sorgen av förlusten av min mamma som sedan stärktes av förlusten av min pappa! Båda vid liv men inte för mig. Dom försvann båda två!!! HELVETES JÄVLA IDIOTER! FATTAR NI INTE ATT NI SABBAT MITT LIV! BRINN I HELVETET BÅDA TVÅ!
Jag har varit hos min terapeut idag. Det var nödvändigt! Det blev mycket idag, mycket känslor. Var ska jag göra av alla mina känslor? Det bubblar upp en massa känslor och tankar som jag inte riktigt vet var jag ska göra av. Det är svårt att hantera, det blir så mycket på samma gång. Samtidigt känner jag att det behöver komma upp till ytan och bearbetas så att jag kan gå vidare i livet utan missbruk och destruktiva beteenden. Jag vill inte hålla på som jag gjort i flera år. Jag vill bryta mönstret som får mig att hamna i dessa hemska svackor. Jag är på god väg men jag har massor kvar. Det finns så många "varför?" i mitt huvud som jag fömodligen aldrig kommer att få svar på. Det stör mig. Men vill jag verkligen veta varför jag behandlades konstigt som barn? Vill jag verkligen veta varför vuxna människor gjorde som dom gjorde? Min barndom känns som en enda lång sorg som tynger ner mig. Jag är ledsen för allt konstigt som hände. Jag är arg för att ingen såg. Jag fattade inte förrän långt senare att det inte stod rätt till hemma. Hur i helvete tänkte alla!? Jag var ett barn för fan!!! Rädd, ensam och frusen! Alltid! Det fanns aldrig någon för mig, jag gjorde allting själv! Sorgen av förlusten av min mamma som sedan stärktes av förlusten av min pappa! Båda vid liv men inte för mig. Dom försvann båda två!!! HELVETES JÄVLA IDIOTER! FATTAR NI INTE ATT NI SABBAT MITT LIV! BRINN I HELVETET BÅDA TVÅ!
Kommentarer
Trackback
